Inte i min vildaste fantasi hade jag föreställt mig att jag skulle hålla ett pensionstal vid 25 års ålder. Men ändå är det här jag hamnade.
Med ett tungt hjärta har jag tvingats inse att min kropp har sagt ifrån. Att jag redan har spelat min sista fotbollsmatch. Inte för att viljan tog slut, utan för att knäna inte längre pallar mer.
Tre korsbandsrupturer.
Två meniskskador.
Och nu ytterligare en broskskada ovanpå den förra.
Det är fruktansvärt orättvist när kroppen och hjärtat vill olika saker. Det här är det svåraste beslut jag någonsin tvingats fatta, just eftersom det egentligen inte var ett val. Fotbollen har alltid varit min trygghet. Min identitet. När någon frågar så svarar man ju “Hej jag heter Stina och är fotbollspelare”.
Men det ironiska är att jag inte alls var den där självklara fotbollstjejen från början.
Under hela min uppväxt var jag egentligen ganska bollrädd. På idrotten i skolan tyckte jag att det var lite så obehagligt när killarna spelade basket, innebandy och fotboll.
Det som förändrade allt var en kompis.
Vi spelade fotboll på hennes baksida, bara på skoj. Till slut lyckades hon övertala mig att följa med på hennes fotbollsträning. Jag minns fortfarande den första träningen. Vi fick träna på att nicka massor. Det var verkligen KBT för mig direkt så.
Och det tog egentligen bara den träningen.
Där och då förstod jag:
Fotboll är min grej.
Sedan dess har vi hängt ihop.
Jag var elva år när jag tog mina första stapplande, fortfarande lite bollrädda steg in i föreningslivet. Men fotbollslaget blev snabbt platsen där jag kände mig hemma. Där rädslan ersattes av trygghet. Där jag fick vara mig själv och växa!
Att få växa upp i olika klubbar, och att få spendera sju år i Eskilstuna United, har format mig på sätt jag aldrig kunnat ana. Tunavallen har varit mer än en arena. Den har varit ett hem. Spelare, ledare, materialare, supportrar och ideella krafter, alla har bidragit till en gemenskap jag unnar alla att få uppleva.
Och ändå började kroppen tidigt säga ifrån.
Första korsbandsskadan kom när jag var tonåring. Det lät som en gren går av. Den första långa rehabiliteringen. Det var då jag förstod hur skör identiteten kan bli när man inte längre kan göra det som definierar en.
Jag tog mig tillbaka. Upp i A-laget. In i Damallsvenskan. Jag var 19 år, på väg in i seniorfotbollen på riktigt. En vecka före seriestart gör jag en riktningsförändring och så hände det igen. Andra korsbandsskadan. Jag minns att jag fick ett brev hem med beskedet.
Tolv månader av rehab. Ensamma gympass.
Ändå fortsatte jag.
Efter min andra korsbandsskada flyttades jag ner till F19. Jag gjorde ett år i Västerås i division 1. Ett år där det handlade om att spela fotboll igen, bara för att jag älskade sporten.
När jag kom tillbaka till Eskilstuna United inför säsongen 2023 kändes det som en nystart. Januari. Februari. Träningarna satt. Kroppen kändes stark.
Och så small det igen.
Tredje korsbandsskadan.
Men denna gången så var det andra knät istället.
Då visste jag direkt. Kroppen kände igen signalerna även om huvudet inte ville förstå. Att börja om för tredje gången var tyngre än allt innan. Men jag gjorde det. Igen. För att jag inte visste hur man gav upp fotboll.
I början av 2024 var jag tillbaka, en tredje gång.
Säsongen som följde blev något jag aldrig vågat drömma om. Vi vann serien 2025. Jag fick förtroende. Jag spelade inför vår publik. Jag gjorde mina första mål på flera år, på sätt vi absolut inte tränat på.
Och så kom matchen mot Jitex säsongen 2025, efter sommaruppehållet, minns jag.
Det var sent i matchen, runt den 83:e minuten. Jag hoppade upp för att ta ner en boll på bröstet. I landningen knakade det till i vänsterknät, samma knä som redan opererats två gånger. Det var inte den där paniken som vid korsbandsskadorna. Men något kändes lite “fel”.
Jag spelade vidare. Men kroppen kändes konstig.
När svullnaden inte gav med sig kontaktade jag Jonas, min fysioterapeut som följt mig i nästan fem år. MR-svaret kom som ett slag i magen. En ny broskskada. Och den gamla hade blivit värre.
Brosk läker inte.
Rekommendationen var tydlig: jag borde inte fortsätta spela fotboll.
Och plötsligt stod jag där. 25 år gammal. Med ett pensionstal jag aldrig trott att jag skulle behöva hålla.
Det finns ingenting jag hellre hade velat än att spela i Damallsvenskan med Eskilstuna United 2026. Jag kommer sakna fotbollen fruktansvärt mycket. Att inte få snöra på sig skorna i januari känns extremt tungt.
Men det jag känner mest är tacksamhet.
Jag slutar spela fotboll nu.
Men Eskilstuna United kommer alltid vara en del av mig. Oavsett hur framtiden ser ut.
Tack.
När en spelarkarriär avslutas, oavsett anledning, uppstår ofta frågor kring framtid, identitet och nästa steg. Spelarföreningen erbjuder stöd och vägledning till spelare som står inför eller befinner sig i ett karriärstopp, med fokus på övergången från elitidrott till livet efter fotbollen.
Som spelare kan du ha rätt till ersättning från försäkringarna i gällande kollektivavtal. Ta gärna hjälp av Spelarföreningen i processen.