Inför Världsdagen för psykisk hälsa den 10 oktober berättar Sandvikens IF-spelaren Adam Kiani om två allvarliga skador, om ensamheten i rehaben och om hur ett ärligt samtal förändrade allt.
Det började på en träning efter sommaruppehållet 2024. Adam Kiani skulle skjuta, en lagkamrat kom för att täcka, och de krockade. Resultatet blev ett skadat ledband och en smäll på korsbandet. Då tog han det relativt lugnt.
– Jag var ledsen, för jag förstod att något var fel i knät. Det gjorde så himla ont. Men det gick över ganska snabbt, eftersom jag hade spelat under hela våren och kunde trösta mig med mina prestationer. Jag visste att jag skulle komma tillbaka.
Och det gjorde han. Han spelade de två sista matcherna under hösten.
Korsbandet
Våren 2025 såg ut att bli hans säsong. Men i den sista cupmatchen hemma mot IK Oddevold fick Adam bollen på kanten och skulle slå en crossboll till andra sidan.
– När jag slår till bollen fastnar mitt högra knä i konstgräset, och korsbandet ryker.
Beskedet landade hårt.
– Det kändes som att hela min värld förstördes. Jag hade precis kommit tillbaka från min första skada och såg fram emot en hel säsong. Då var det plötsligt: du är borta ett helt år.
När uppmärksamheten tonar bort
De första veckorna fanns människorna runt honom där. Lagkamrater, familj och vänner hörde av sig, och Adam kände sig inte ensam. Men uppmärksamheten minskade efter ett tag, och rehabperioden blev tystare och mer påtaglig.
Det blev som mest tydligt under säsongens första hemmamatch, mot Kalmar. Läktaren var full av publik och människor Adam kände, och hans egen familj var på plats. De kunde bara inte se honom spela.
– Man hade sett fram emot säsongen så mycket, och så ser man laget gå ut och spela. Det blev en reality check. Jag kommer inte kunna spela på en hel säsong.
Vardagen blev smal. Han var mycket hemma, och dagarna bestod av gymmet, duschen och hemfärden.
– Man var så ensam i att vara skadad. Gå till gymmet, vara inom de fyra väggarna, duscha och åka hem. Den tanken gjorde mig rädd och ännu mer ensam, för man var ensam i allting.
Adam berättar att han var dålig på att öppna sig, särskilt i början.
– Det gick massor av dagar och veckor där jag hade allting inom mig och inte sa någonting. Jag bara levde. Jag hade en fasad.
Adam tog kontakt med Spelarföreningen
Adam tog kontakt med Peter Martinsson på Spelarföreningen och hade några möten. Men han var inte ärlig, varken mot Peter eller mot sig själv till en början.
– Jag tror att Peter också märkte att det var mycket ytligt prat som inte hjälpte mig någonstans.
Det tog ungefär en månad av samtal innan Adam förstod att något måste förändras.
– Jag märkte att jag måste börja öppna upp mig. Så vi hade några möten där jag berättade allt: hur jag kände och hur det var, på riktigt.
Ungefär en vecka senare tog han steget att prata med familjen. Han berättade för mamma, pappa och syskon hur han mådde.
– Då blev allting betydligt lättare.
Samtalen var inte jobbiga, utan en lättnad, berättar han.
– Det var skönt att bara få berätta att jag var ledsen över att jag var skadad. Alla förstod det, men man kunde inte se det på mig.
Hos Peter fick Adam också praktiska råd. Ett av dem var att inte fastna hemma efter träningarna.
– Vi pratade väldigt mycket om att inte fastna i lägenheten. Så jag tog mig väldigt mycket ut. Jag försökte spela lite golf, lite frisbeegolf. Sen hängde jag med vänner som jag kanske inte ser så mycket när det är säsong: gick ut och åt middag, tog lunch, fika.
Det svåraste var när laget åkte på bortamatch och han stod kvar hemma. Peter tipsade honom om att åka med ibland. Adam följde med på två eller tre bortamatcher förra året.
– Det handlade om att känna sig inkluderad och en del av laget.
Peter ordnade också ett möte med Andreas Landgren, en före detta fotbollsspelare som själv dragit korsband och haft andra knäskador.
– Det var väldigt nyttigt att prata med någon som varit i samma sits, och att få höra hans historier och känslor. Det bekräftade det jag kände där och då.
Adams råd
Till dem som står bredvid en skadad lagkamrat eller vän har han ett lika enkelt råd.
– Fråga hur rehaben går, eller hur personen mår. Titta en i ögonen och bry dig på riktigt. Det gör mycket.
Adam är skadad igen, men gör saker annorlunda den här gången. Han tar sig ut på plan så ofta han kan och kör övningar utomhus, för att vara en del av laget i stället för att fastna i gymmet.
– Det är väldigt viktigt att inte känna sig ensam.