Det första kollektivavtalet inom svensk idrott kom till 2001.
– Det var helt otrampad mark så vi fick lägga ner mycket jobb och det var en stor seger för oss när vi till slut rodde det i land, säger Per Ågren som var ordförande då.
Vid millennieskiftet var de flesta svenska fotbollsspelarna på elitnivå avlönade av sina klubbar, men det var ingen garanti. För Spelarföreningen kom det in en hel del avtalstvister och det var en djungel hur avtalen såg ut och inte sällen var det svårtolkat rent juridiskt. Sven-Olof Håkansson och Gert Persson var två giganter när Spelarföreningen byggdes upp och S-O Håkansson som var överåklagare i Göteborg på den tiden och hade ett stort hjärta för fotbollen var den som väckte frågan.
– S-O tyckte att det var dags att försöka få till ett kollektivavtal för idrottsmän. Grunden till den idén var främst att vi ville att fotbollsspelare skulle klassas som ett yrke så att spelarna bland annat skulle ha rätt till sjukersättning, sociala avgifter, att de skulle få karensdagar och rätten till ett antal semesterdagar, minns Per.
– En annan stor grej var den djungel av olika avtal som fanns, det var svårjobbat för alla och därför var det bra att få till ett kollektivt grundavtal.
Som spelare var Per Ågren trogen Malmö FF under nästan hela karriären, bortsett från en säsong i Helsingborgs IF. Civilt jobbade han som bankman och vid sidan av jobb och familj ägnade han Spelarföreningen ett stort engagemang. Mycket av jobbet med kollektivavtalet skötte Spelarföreningen om själva, Unionen fanns med på ett hörn liksom SEF och Svenska Fotbollförbundet.
– Vi bollade frågan med de olika parterna för att kunna ta fram spelreglerna. Vi jobbade ganska länge med den här frågan, jag tror att vi kämpade med olika sittningar under ett år i alla fall. Ofta finns det en förlaga man kan titta på, men i det här fallet var det ju helt otrampad mark så därför fick vi kämpa lite hårdare. Sven-Olof Håkansson var en riktig klippa i det här arbetet och det var han som såg till att de juridiska bitarna blev rätt. Det var en stor seger, berättar Per.
Som när man tar fram alla slags avtal gäller det att försöka hitta en win-win för alla berörda parter.
– Som jag minns det var både spelarna och lejonparten av klubbarna också nöjda med att vi hade hittat något som vi kunde förhålla oss till.
Per var också med att jobba fram försäkringsbiten för spelarna, även det en viktig pusselbit i Spelarföreningens historia.
När det gäller första kollektivavtalet på damsidan så dröjde det ytterligare några år, men när även det kom på plats blev Sverige först i världen med det.
– Det är häftigt. Jag ser på Spelarföreningen idag som en vital och viktig 50-åring. Det är bra att det finns en organisation som tar hand om de kollektiva bitarna för spelarna. Mycket är ju individuellt och de allra flesta har hjälp av agenter, men det finns fortfarande många intressen som de har gemensamt och där är det gott att ha Spelarföreningen i ryggen. Det är min känsla i alla fall.
Per Ågren är i dag ungdomsansvarig i Malmö FF, men innan han lämnade Spelarföreningen bakom sig var han en starkt bidragande orsak till en mer professionell verksamhet med bättre förutsättningar framåt.