Det kom inte som en smäll. Det smög sig på, match för match, tills smärtan blev omöjlig att spela bort.

– Den kom lite smygande under det året, där jag spelade några matcher med otrolig smärta, berättar Isak.

Skadan utvecklades gradvis under en period i Varberg, och när den väl kollades upp så visade det sig handla om en stressfraktur.

– Jag visste inte riktigt hur allvarligt det var, eller också att det var på ett ben som hade svårt att läka, säger Isak.

Det skulle visa sig vara ett ben som läkte otroligt trögt, och 2024 blev året som till stor del försvann för Isak Vidjeskog som skulle göra sin första säsong i Varbergs BoIS det året.

”Två månader gick, och ingenting hände”

Beskedet från början var att han skulle vara tillbaka inom två månader.

– De sa till mig att jag skulle vara tillbaka om två månader. Så gick de två månaderna, och ingenting hände. Jag kommer ihåg att jag gick på kryckor i ungefär 14 veckor.

En ny röntgenbild gav ett nytt och jobbigt besked.

–  Jag fick höra att frakturen var oförändrad. Där någonstans gav jag lite upp den säsongen. Det var otroligt tufft just under den perioden, speciellt mentalt. Det var riktigt tungt.

Det som gjorde perioden så tung var inte i första hand smärtan, utan ovissheten.

–  Det hade kanske varit enklare om någon sagt till mig: du kommer spela fotboll det här datumet igen. Men nu blev det den här hopplösheten, eftersom de gav en viss diagnos och ett visst datum, och det var inte ens nära. 

Isak minns också ett samtal som stannat kvar hos honom längre än de flesta.

–  Det var en kompis som sa till mig, när det gått ett halvår ungefär, att ”jag kommer inte ihåg hur det var när du spelade fotboll”. Och jag tänkte: jag kommer inte heller ihåg det.

Trots hopplösheten vill han inte kalla det ett tvivel på sig själv som spelare.

– Jag skulle inte säga att jag tvivlade på mig själv, men det var lite det här: kan det bara vara över snart liksom?

Ljuset i oktober

Vändpunkten kom sent på hösten.

– Jag hade släppt kryckorna och haft rehab ett tag, fått komma ut på plan, fått börja passa och jogga lite. Det kändes otroligt skönt att kunna börja röra en boll igen. Då såg man ändå något ljus i det, säger han.

Från den punkten handlade allt om att vara redo till nästa säsong.

– Då tänkte jag mest att jag ska se till att jag är redo inför 2025.

I efterhand är det en tacksamhet som blivit kvar.

– Idag är jag mer tacksam för varje träning jag får här ute. Jag försöker att inte klaga på en passningsövning eller ett träningspass, för jag vet att det finns de som är där inne i gymmet som har det mycket värre än vad jag har det. Jag tror verkligen att man ska njuta när man väl får och kan spela fotboll. Det är inget man ska ta för givet.

Kort om Isak Vidjeskog

Isak växte upp på landet i Finland, i en liten by med en liten fotbollsförening. Han minns knappt en tid i sitt liv utan en boll vid fötterna, fotboll var helt enkelt det han gjorde varje dag, år efter år. Hemma fanns pappa och de äldre bröderna Adam och Axel som ständiga förebilder, och att växa upp i deras skugga satte tidigt en standard att sträva mot. 

Det var också i juniorlandslaget som Isak själv började synas, med insatser som öppnade dörrar mot större fotbollsländer som Italien och Portugal. Men provspelen där kändes fel, för långt bort från den vardag han såg framför sig.

– Jag kände att det var lite för långt ifrån den vardagen jag ville ha. Då var Kalmar FF och Sverige ett realistiskt och bra val, säger han.

Sommaren 2020, sexton år gammal, flyttade Isak till Kalmar på egen hand för att gå gymnasiet i Sverige och spela för Kalmar FF. 

– Som tonåring som flyttar utomlands själv, det är klart att den ensamheten ibland blev påtaglig. Men jag hade aldrig några tankar på att jag skulle göra något annat eller sluta. 

Trivseln kom ändå snabbt, både på och utanför planen. Redan från första träningen kände han sig hemma.

– Jag trivdes från första minuten och första sekunden i Kalmar. Det var ett härligt gäng, duktiga fotbollsspelare och duktiga tränare. 

Från Kalmar FF gick vägen vidare till Skövde innan flytten till Varberg, klubben där skadan så småningom skulle göra sig påmind.

Nu, med skadan bakom sig, är blicken riktad framåt. 

– Jag vill uppåt och framåt, och det är det jag jobbar för varje dag.

Just nu befinner sig Varbergs BoiS i toppstriden i Superettan, och för Isak är det ett kvitto på att resan tillbaka från skadan har varit värd allt slit.