Jag tror att det finns många som kan relatera till min historia. Den börjar egentligen med att jag insåg att jag var för dålig på hockey. Det var väl så jag förstod att fotbollen var mig grej.

När jag växte upp spelade jag de klassiska sporterna, fotboll och hockey. Min pappa var mest drivande när det gällde sporten, mamma var mer den som pushade på när det gällde skolan. Pappa var hockeyintresserad, så det var hockeyn jag satsade mest på i början. Men redan i 6–7-årsåldern märkte jag att fotboll var något jag hade väldigt lätt för. Jag räknade mål på varje träning, det var alltid kul när man är bra på något. 

I 9–10-årsåldern, när hockeyn också krävde fler träningar i veckan, fick jag och pappa det klassiska samtalet. Vi var båda ganska överens, fotboll var det som skulle bli min grej.

Det hela tog fart vid elitpojklägret i Halmstad när jag var 15. Jag representerade Sörmland, och därifrån började det tisslas och tasslas med klubbar och agenter. Min plan var egentligen klar, jag skulle stanna hemma i Nyköping, spela A-lagsfotboll för min moderklubb Nyköpings BIS i division 2. Det var lockande för en 15-åring. Men sedan kom erbjudandet från IF Elfsborg.

Jag och pappa åkte ner till Borås, tre timmar med bil, utan några större förväntningar. Vi tänkte att vi bara skulle se hur det var. Men väl på plats blev jag helt imponerad. Allting var så välplanerat, boende, skola och fotboll i kombination. Alla på kansliet hälsade på mig med förnamn, vilket för mig var helt sjukt. Pappa sa direkt att det här måste jag göra. Och jag kände likadant. På bilresan hem satt vi båda och konstaterade att det här är för bra för att tacka nej till.

Men jag insåg också att det var en stor uppoffring. Jag skulle flytta hemifrån, lämna min flickvän – som i dag är min fru – mina föräldrar och mina vänner. Börja ny skola. Allt det behövde jag göra. Mina föräldrar påminde mig om att Nyköping alltid finns kvar, och det gav mig den trygghet jag behövde för att ta steget.

Den första dagen minns jag alldeles för bra, jag grät mig själv till sömns. Vi åkte ner hela familjen och hjälpte mig flytta in i studentlägenheten. Min flickvän var med, vi byggde ihop allting på två dagar. Jag var där redan på fredagen medan alla andra skulle komma på söndagskvällen som bodde på just det studentboendet. När familjen och flickvännen åkte därifrån och jag stod ensam kvar, då slog det mig hur ensam jag verkligen var. Det var inga kompisar på samma våning, ingenting. Jag försökte gå till ICA och handla, jag minns att jag knappt hittade där. Jag gick runt i nästan en timme och letade efter ketchupen. När jag väl kom hem till den lilla lägenheten, så försökte jag försvinna in i tv-spelet, men det gick inte att fly ensamheten. Den kvällen grät jag ganska länge.

Men när alla kom på måndagen löste det sig. Jag flöt bara med, skola, buss, träning. Man hann aldrig stanna upp och reflektera. Och fotbollen var anledningen till att jag var där. Det var det enda som behövde vara värt det, och det var det. Att komma till Borås Arena och träna med äldre, bättre spelare var otroligt stimulerande.

Det som slet mest under de åren var relationen. Vi hade distans i fyra år. Vi hade inte mycket pengar, så det var fem och en halv timme med Swebus som gällde när vi ville ses. Vi försökte träffas varannan vecka, men det var en period när ingen av oss orkade. Vi tog en paus i två veckor, och jag minns att just det var den mörkaste perioden under hela min tid i Borås.

Jag hade alltid haft tryggheten att kunna ringa henne, att veta att hon fanns där. Fotbollen kunde vara jobbig, vi kunde förlora matcher, jag kunde spela dåligt, men jag hade alltid henne. När hon försvann i de där två veckorna var det väldigt mörkt. Jag var väldigt nära att tänka att det här inte var värt det.

Vi kom tillbaka till varandra och bestämde oss för att försöka igen, och sen dess har vi aldrig tittat bakåt. Direkt när vi båda tagit studenten och jag blivit proffs på heltid packade hon sin väska och flyttade ner. Inom tre veckor hade hon jobb, hon lämnade ut 40 CV:n på en vecka och gick på intervjuer. Vi var runt 19–20 år och från den dagen har vi bott ihop. Jag vet inte vem jag skulle vara utan henne. Det låter klyschigt, men det är väldigt sant.

Steget utomlands

Jag stod inför ett vägskäl när jag var ungefär 23/24. Mitt kontrakt skulle gå ut efter säsongen och jag kände att det var nu eller aldrig om jag skulle våga ta steget och prova något nytt. Det var USA som visade störst intresse, och jag minns fortfarande den dagen då min agent skickade ett sms till mig när jag var på väg mot Kalmar.

Jag hade aldrig tidigare varit med om ett så seriöst intresse. Allt var väldigt tydligt och konkret. Jag fick veta vad klubben var beredd att betala, vilka villkor som gällde, var jag skulle bo och hur de såg på min framtid. Det var ovant för mig, eftersom jag aldrig tidigare hade fått den typen av intresse på den nivån. Självklart blev jag väldigt lockad.

Till en början tänkte jag att USA absolut inte var ett alternativ, men så blev det ändå. I efterhand är jag otroligt tacksam och väldigt glad över att jag vågade ta det steget.

Det som fascinerade mig mest var att jag redan innan flytten hade ett stort intresse för amerikansk sport. Jag började följa amerikansk fotboll och basket för att få tankarna på något annat än fotbollen. Genom sporten fick jag också en inblick i den amerikanska kulturen, eftersom sporten är en så central del av samhället där. När jag kom till USA kändes det därför ganska naturligt att komma in i gemenskapen. Jag kunde prata sport med många människor, och amerikanerna älskar att diskutera sport. Språket var heller aldrig något problem, eftersom engelskan alltid funnits med genom skolan.

Det som imponerade mest på mig var hur öppna och välkomnande människor var. Jag hade trott att omställningen skulle vara betydligt större än den faktiskt blev. Alla var väldigt vänliga, professionella och hjälpsamma. USA är enormt, och även om fotbollsnivån var ungefär densamma som hemma i Sverige, var organisationen, infrastrukturen och hela verksamheten runt lagen betydligt större. Det var kanske den största skillnaden jag upplevde.

Samtidigt har spelarna betydligt mindre kontroll över sina karriärer (i MLS). Man kan bli bortbytt mellan klubbar med kort varsel, och spelarna har inte samma inflytande över sin situation. Därför spelar Spelarföreningen en väldigt viktig roll. Det är lätt att spelarna bara blir siffror i ett system där pengar, lönetak och klubbarnas intressen står i fokus. Men bakom varje spelare finns ett liv, en familj och ett vardagspussel som också måste fungera.

Jag har flera exempel på lagkamrater som kom till träningen och fick veta att de skulle flytta till en annan stad samma dag. I ett fall handlade det om en flytt till Boston, flera timmars flygresa bort, trots att spelaren redan hade bostad, bil och familj på plats. Det visar hur små spelarna ibland kan känna sig i den stora organisationen.

Därför är Spelarföreningens arbete där så centralt. Genom kollektivavtal har man bland annat sett till att spelare som blir värvade eller bortbytta får ekonomisk hjälp, pengar till att köpa möbler, tillgång till bil och andra praktiska förutsättningar för att kunna etablera sig på den nya orten. Allt detta är reglerat och obligatoriskt.

Tidigare kunde det ta upp till åtta år innan en spelare blev fri att själv välja klubb. Även om kontraktet hade gått ut kunde klubbar fortfarande ha kontroll över spelarens framtid. Många arbetade därför för att förändra systemet, så att spelare som står utan kontrakt ska kunna bestämma över sin egen framtid och själva välja var de vill spela.

Det var en av de stora frågorna under min tid där. När jag kom dit låg gränsen på åtta år av spel i ligan och att man skulle vara 28 år, sedan sänktes den till fem år och 25 års ålder, och diskussionen handlade om att få bort systemet helt. Tanken var att om du står utan kontrakt ska du också själv kunna bestämma var du vill spela.

För egen del kände jag aldrig riktigt av den osäkerheten på samma sätt. Jag tror inte att jag förstod det fullt ut förrän jag såg hur det drabbade andra. Jag hade turen att spela mycket och vara viktig för de lag jag tillhörde, och därför kände jag mig alltid ganska trygg. Men jag vet att många lagkamrater gick runt och tänkte på det hela tiden.

Mina första år i USA var framför allt väldigt roliga. Fotbollsmässigt kunde det vara tufft ibland eftersom vi inte var särskilt framgångsrika som lag. Samtidigt var det väldigt utvecklande för mig personligen. Jag spelade varje match, mötte bra motstånd och kände att jag växte mycket som spelare. Visst var det jobbigt att vi inte vann mer, men livet utanför fotbollen vägde upp. Jag och min fru trivdes fantastiskt bra och hade det väldigt bra.

Det var först under vårt sista år som det började kännas hur långt hem det faktiskt var. Då föddes vår dotter, och plötsligt blev det väldigt tydligt att man ville dela allt med familj och vänner hemma i Sverige. Samtidigt bytte jag klubb och vi skulle flytta och byta boende. Vi hade alltid bott i lägenhet närmare stadslivet, men nu flyttade vi till ett hus ute i en ganska typisk amerikansk förort. Det såg nästan ut som på film, med stora hus och breda gator. Vi trodde att det skulle passa oss bättre, men det blev tvärtom. Vi kände oss ganska isolerade. Om jag ser tillbaka på det idag är det nog det jag skulle ha gjort annorlunda, men det visste vi förstås inte då.

Samtidigt blev min pappa sjuk. Han fick en hjärntumör, men tack och lov visade det sig vara en diagnos med god prognos. Ändå gjorde det väldigt tydligt hur långt hemifrån vi var. När något sådant händer vill man finnas där och kunna stötta sin familj.

Allt det där gjorde att saknaden efter Sverige blev mycket större. Jag och min fru började ställa oss frågan om det verkligen var värt att bo så långt bort bara för fotbollens skull. För fotboll kan man spela på många ställen, men familjen och de nära relationerna är svåra att ersätta. Jag ville komma närmare hem, kunna åka hem över en helg och träffa mina föräldrar, och jag ville att de lättare skulle kunna hälsa på vår dotter. När jag ser tillbaka på det i dag är jag helt övertygad om att det var rätt beslut för oss att komma hem.

Det gav mig också ett helt annat perspektiv på livet. Man inser vad som är viktigast. Och sedan jag blev pappa, först till vår dotter och senare till vår son, har mycket förändrats. Det låter kanske som en klyscha, men barn förändrar verkligen allt. Tidigare kunde jag nästan bli besatt av fotbollen, allt kretsade kring den. Men i dag finns det något som alltid kommer att vara viktigare, och det är familjen. Det har gjort mig tryggare som människa och, skulle jag säga, även till en bättre fotbollsspelare. Jag jagar inte på samma sätt som när jag var yngre. Nu är jag mer trygg i mig själv och vet att det finns så mycket mer i livet än bara fotboll.

Tips till den som vill flytta utomlands

Jag skulle uppmuntra alla att testa det. Det är en så kort karriär och ibland slås jag av hur fort det går, nu sitter jag här, över 30, och det känns som ett ögonblick sedan man började sparka boll.

Ge dig ut och upplev det, för vi är väldigt bortskämda med Allsvenskan och Sverige. Det är en trygghet som alltid finns kvar när man kommer hem, ett välfungerande land där allting fungerar. Jag kunde alltid skryta om det när jag var utomlands. Den tryggheten försvinner inte, den är alltid där när man väl är redo att komma tillbaka.

Men det tar längre tid än vad man tror att komma in i det, livet utomlands så att säga. En tumregel jag hört från många är att det tar ungefär sex månader innan man har allting i gängorna, både på planen och utanför. Jag stressade för mycket i början och det gav lite bakslag. Inte för att jag presterade dåligt på fotbollsplanen, men för att det helt enkelt tar tid. Man måste ha tålamod.

Det viktigaste tipset är ändå det här: när allting fungerar på utsidan, familjen, partnern, vardagen, då fungerar fotbollen. Det är inte bara ord. Jag tänker på det varje dag. Om frun eller familjen mår bra, om livet utanför planen är stabilt, så syns det direkt i spelet. Det är inte två separata världar, de hänger ihop mer än man tror.

Och när man ser tillbaka på det hela, jag och min fru kommer alltid fram till samma sak. Vi hade kul. Varje dag. Visst, det kanske inte blev exakt som vi hade tänkt oss, men vi tog chansen, vi bodde utomlands, vi levde. Det är något jag ser tillbaka på med en otrolig stolthet.