Fotbollen har alltid funnits där för mig.
Jag kommer från Stockholm och har spelat på elitnivå i åtta år nu. Resan har gått från Älta IF, till AIK, vidare till Djurgården där jag fick göra min debut i Damallsvenskan som 17-åring, sedan till Vittsjö och nu, Kristianstad.
På pappret ser det ut som en ganska tydlig väg framåt. Men det som har format mig mest har inte alltid varit det som syns utåt.
Jag minns min debut väldigt bra. Det var en kvällsmatch, solen höll på att gå ner över Stockholms Stadion och jag visste att familj och vänner satt på läktaren. Det var är en väldigt härlig känsla.
Allt kändes stort, men där och då var det bara att gå in och köra. Efteråt förstod jag vad det faktiskt betydde. Jag minns också hur tränaren lyfte några saker jag hade gjort bra, små detaljer som fortfarande sitter kvar. Men det var inte förrän ett tag efter som man tänkte “Shit, det där har jag jobbat hela livet för och nyss nådde jag dit!”
Ganska tidigt började mycket kretsa kring prestation, egentligen i nästan allt i mitt liv.
Jag ville utvecklas, bli bättre, ta nästa steg hela tiden. När jag kom med i ungdomslandslaget blev det en extra drivkraft. Det blev ett kvitto på att man var på rätt väg, men också något jag började mäta mig själv mot.
Och det var där det förändrades.
“Den dagen kallelsen inte längre kom så blev det snarare jobbigt… man började ifrågasätta sig själv väldigt mycket. Är jag bra nog? Är jag ens bra på fotboll?”
Utåt sett fortsatte allt rulla på. Jag fick förtroende i klubblaget, utvecklades och tog mina steg. Men inuti var det något som skavde. Det som tidigare varit en motivation blev en belastning. Självförtroendet påverkades väldigt mycket under just den tiden, och jag märkte det även i mitt spel, att jag blev mer osäker, mer försiktig. Det var inte samma flow som innan.
Det blev som att jag behövde prestera ännu mer i skolan för att känna att det jag gjorde var bra nog eftersom prestationen var det enda jag mätte.
Ungefär samtidigt tog jag ett annat stort steg i livet. Direkt efter gymnasiet flyttade jag från Stockholm till Skåne.
“Det var tufft… jag skulle lämna den miljön jag alltid varit i. Och jag hade inga kompisar där, bara en del av släkten som bodde i södra delen av Sverige.”
Det var ett steg jag ville ta, men det var också första gången jag verkligen stod mer på egna ben. Plötsligt fanns inte samma trygghet runt omkring mig. Vardagen blev mycket mer fokuserad på fotbollen, och det gjorde också att allt annat blev tydligare.
“Då fick man gå in lite i sig själv… och tänka: vad ska jag göra nu som gör att jag mår bra?”
Det var nog där något började skifta.
Jag hade alltid varit en person som ville prestera, inte bara i fotbollen, utan i allt. Men nu behövde jag hitta något som inte handlade om det. Med tiden började jag plocka upp saker jag tyckte om tidigare: måla, rita, virka, laga mat. Ganska enkla saker, men de blev viktiga.
“Det blev ett sätt för mig att slappna av…få en bra återhämtning som inte var så krävande.”
Det låter kanske självklart, men för mig var det inte det då. Jag var så van vid att allt skulle handla om att bli bättre, att prestera, att ta nästa steg. Att göra något utan krav var något nytt.
Och det var också nödvändigt.
“Man lägger press på press på press… och det orkar man inte i slutändan.”
Den insikten kom inte över en natt, men den förändrade mycket. Jag började förstå att för att kunna prestera över tid, så måste man också kunna koppla bort. Att det inte räcker att bara vilja mer eller jobba hårdare, man måste också ta hand om sig själv.
Samtidigt har fotbollen alltid haft en mer lekfull sida för mig, som jag ibland har behövt hitta tillbaka till. En del av den kommer från när jag var yngre, hemma i Älta. Min granne Kajsa Andersson, som idag är målvakt i Hammarby, bodde bara några hus bort.
“Jag gick över dit hela tiden och ville spela fotboll med henne… eller så sköt jag över bollen och fick springa och hämta den.”
Det var enkelt då. Bara glädje, bara vilja spela. Idag när vi möts på planen, finns det fortfarande något fint i det, att kunna se tillbaka på var allt började.
De erfarenheterna har följt med mig, både de bra och de tuffare. Idag ser jag annorlunda på både fotbollen och mig själv. Jag vill fortfarande utvecklas, prestera och ta steg framåt, men inte på bekostnad av hur jag mår.
Jag tänker också mycket på yngre spelare. Hur lätt det är att fastna i prestation, i att bli uttagen, i att hela tiden bevisa något.
“Det är lika viktigt att ha kul… att känna att man mår bra, inte bara att prestera.”
Framåt vill jag fortsätta spela fotboll, men också göra något mer. Jag pluggar beteendevetenskap och vill jobba med människor, gärna unga. Kanske kunna ge dem verktyg som jag själv hade behövt tidigare, för att hantera press, motgångar och allt det där som inte alltid syns.
Idag kan jag ändå känna en tacksamhet över mycket av det jag gått igenom under de här åren. Även perioderna som varit tuffa, där jag tvivlat på mig själv eller känt mycket press, har i efterhand gjort mig starkare och lärt mig väldigt mycket om vem jag är, både som spelare och människa.
Jag tror att mitt självförtroende och min balans i livet ser helt annorlunda ut idag jämfört med hur det gjorde för några år sedan. Jag vill fortfarande utvecklas och prestera, men idag vet jag också hur viktigt det är att jag mår bra utanför fotbollen för att kunna göra det över tid.
Det är nog något jag önskar att jag hade förstått tidigare, men som jag samtidigt är väldigt tacksam över att jag har med mig idag.
För i slutändan handlar det inte bara om fotbollen, utan också om att må bra i livet och känna att man är trygg i sig själv längs vägen.
